Det som skall förintas..

Så många gånger har jag påbörjat ett inlägg om mobbning. För att sedan slänga det i den virtuella papperskorgen. Det blir liksom inte bra. Eller – det kanske blir bra objektivt sett, men uppfyller inte min inre kritikers krav. Hen borde förvisso avskedas. De skrivkurser jag deltagit i har ju lärt mig att det viktiga är att skriva. Skriv, skriv, skriv! Tänk inte så mycket, utan skriv bara!

Samtidigt är jag mycket medveten om att det finns människor som stör sig på än det ena än det andra, och det är ju inget man egentligen behöver bry sig om. Men det kan vara svårt att låta bli. Speciellt om man är extra känslig i avseendet att man känner av andras energier och sinnesstämningar. Det blir så tungt att känna irritation och negativitet, och speciellt om man inte är helt säker på vad känslan bottnar i. Är det jag? Eller är det någon som projicerar detta på mig? Därför låter jag ibland bli att skriva det jag egentligen vill. Ibland skriver jag ändå.

När folk stör sig på saker känner de ofta att de måste få utlopp för det. På något vis straffa personen som gjorde att de fick en känsla av irritation. Klämma till sådär. Försäkra sig om att personen får lida. För i deras värld är det antagligen så att om något avviker lite från ens egen världsbild så skall det förintas. Får inte finnas något som inte passar in i den egna lilla kuben. Där är det trångt och mysigt och hemvant. Och något annat får inte finnas.

Det spelar ingen roll om det gäller hudfärg. Eller hårfärg. Eller religion och livsåskådning. Eller sexuell läggning. Eller gångstil, handikapp, talfel och kunskapsnivå. Eller intressen, klädstil, frisyr och matpreferenser.

Om man lever utgående från rädsla så är allt annat än de egna valen fel. Riktigt stort och fett fel. Och är man rädd så är man kanske rädd att om man mitt i allt slutar reagera och kritisera den som enligt en själv är fel så blir man en del av det. Som någon form av överlevnadsinstinkt. Hotet skall elimineras. Vad är hotat kan man undra?

Men vet ni – det fungerar inte riktigt så!

Om du slutar håna homosexuella så blir du inte homosexuell.

Om du slutar kritisera folk med dreads så växer inga dreads ut på dig under natten.

Om du börjar acceptera att folk väljer ekologisk mat så kan du ändå fortsätta äta precis vad du vill.

Om du accepterar att andra har en annan livsåskådning än vad du har – så kan du fortsättningsvis behålla din egen tro.

Om du låter andra vara precis den unika varelse de är, med de egenskaper och preferenser de har, så kommer du i själva verket att börja blomma! Tolerans är något fint! Allt hat och all irritation du skickar ut i din omgivning kommer tillbaka med större kraft. Ju mer du hatar, desto sämre börjar du må.

Jag agerar också utifrån rädsla ibland. Rädslan för det okända kan vara oöverkomlig. Det är lättare att flyta med i det bekanta. Varenda gång jag vågat stiga ut ur rädslan och agera från hjärtat har det gett så otroligt mycket tillbaka att jag ofta undrat varför jag någon gång tvekade! Så jag förstår er. Men det är destruktivt. För er själva.

Jag har dock en rädsla kvar. Som har etsat sig fast och inte riktigt vill försvinna. Rädslan för den påhejade mobbningen i vardagen, på some, i media… Hur gränserna för det acceptabla suddats ut. Hur det blivit berättigat att offentligt mobba, kränka och försöka förstöra andra människors psyke och liv. Hur det är allmänt accepterat att hylla och heja på dylikt beteende.

Det spelar ingen roll om föremålet är en politiker, en kändis eller en vanlig osäker hemmamamma. Eller tex Lasse Kroner, vars liv obefogat förstörts i media pga en hämndlysten älskarinna. Det spelar ingen roll om man anser att personen i fråga är en idiot, eller rentav intelligensbefriad. Det spelar ingen roll om man anser att personen agerat vidrigt. Om jag tänker efter kan jag säkert hitta en och annan som kunde vara berättigad ett dödsstraff.

Man får tycka och tänka precis vad man vill. Men man kan göra det tyst. Man kan hänga upp en sparksäck. Sparka och slå ut din irritation! Skrik om du behöver! Men attackera inte en annan människa verbalt för den hen är. Du vet aldrig vad den andra gått igenom. Du vet aldrig varför en människa agerar som hen gör. Du vet ingenting om vilken börda en annan människa bär. Du vet inte om det du läser på some eller i media är sanningen. Du vet egentligen ingenting.

Och det är det som är det farliga med mobbning. Att något som grundar sig i okunskap kan få så fatala följder för de inblandade. Du och jag kan göra skillnad – om vi bara vill. Det som skall förintas är inte våra medmänniskor – det som ska förintas är hatet och mobbningen.

Frågan är bara:

Vill vi? Är vi redo?

 

Budskap och vägledning

Har du någon gång märkt att du fått en speciell känsla i förväg angående en situation? Känt på dig att det och det kommer att hända, och så blir det så? Eller bara känt på dig att du skall ändra dina planer en viss tidpunkt? För att sedan inse att du kunde ha råkat ut för något tråkigt om du inte hade avbokat?

Eller sett en tidningsartikel, annons eller något annat som du behövt i just den stunden? Eller träffat en person som gett dig något du behövt just då? Kanske någon information av något slag? Eller blivit försenad till ett möte och sen insett att det hänt en olycka på vägen som du kunde ha varit inblandad i om du hade startat i tid?

De flesta av oss har varit med om olika saker som vi kanske tror är tur eller ett sammanträffande bara. Visst kan vi ha tur. Visst kan det ske sammanträffanden, som bara sker utan orsak. Jag är dock mer övertygad om att allt som sker, sker av en orsak. Jag tror att det finns medhjälpare som ser till att det som skall ske också faktiskt sker. Eller åtminstone gör sitt bästa.

 

andlig 3

 

Att vi får tecken och redskap för att hantera en situation, eller för att hitta tillbaka till vår livsväg. Vi kan välja att följa tecknen eller ignorera dem. Ibland kan de vara så tydliga att vi inte kan undgå att se dem. Jag tror – och har fått bekräftat via medium – att vi alla har ett antal vägledare och guider. En av mina vägledare är en bestämd/barsk feminin energi. Det är lite lustigt, för jag kan ha svårt att bestämma mig för saker ibland. Tvekar. Väntar. Kanske sen. Ibland är jag däremot mycket rakt på sak. Jag behöver garanterat någon som är bestämd som vägledare.

Våra vägledare är alltså energier/andar på andra sidan. De flesta av oss kan inte se dem, men de finns där. De kan bytas ut i olika skeden i livet, och vissa kan följa oss under hela vårt jordeliv. Deras uppgift är att hjälpa oss genom livet. Jag har förstått att de inte får bromsa eller störa vår fria vilja, men deras uppgift är att ge förtröstan och hjälpa oss att fullfölja vår plan.

För en vanlig människa är det enklaste sättet att kommunicera med dem via medium. Men jag tror att vi alla kan lära oss att kommunicera med dem själva. Jag tror faktiskt att alla människor kan träna upp sin medialitet, några av oss har större talang, medan andra kan behöva mer träning. Alla kan inte bli proffs, lika lite som alla kan bli Zlatan. Men alla kan spela lite fotboll, och de flesta kan lära sig att träffa målet.

 

andlig 5

 

Den enklaste kommunikationen är intuitionen. Intuition är ju lite övernaturlig i och med att du får föraningar om vad som ska hända. Eller hur du ska göra. Ett av de sätt våra guider kommunicerar på är just via intuitionen, via känslorna. Andra sätt kan vara att låta andra människor korsa din väg, att visa dig information om ett område du behöver få kunskap i, via återkommande sifferkombinationer, via konkreta budskap – dvs att du hör röster, eller får tankar som inte känns som dina egna, som bara kommer någonstans ifrån. Du kan känna beröring eller närvaro. Det finns många olika sätt att få dig uppmärksam på det du behöver i en viss situation.

Man skall dock inte blanda ihop sina egna känslor och tankar med de budskap man får. Ett enkelt sätt att försöka särskilja dessa är genom att regelbundet meditera och slappna av, stanna upp inför sig själv och lära känna sin egen kropp och sina känslor. Det kanske inte är så enkelt om man har mycket kaos i vardagen, men det är enkelt såtillvida att det inte kräver några speciella kunskaper.

Jag har personligen varit med om en hel del av det ovannämnda, föraningar i form av känslor (som inte varit logiskt befogade), mitt i allt fått information från flera olika håll, information som jag sökt flera år och inte hittat och mitt i allt är det där.. Jag tänker inte desto mer gå in på detaljer, eftersom det oftast anses pseudovetenskapligt och dumt, men kan i alla fall säga så pass mycket att jag är mycket lyhörd för saker som sker och känslor och tankar som kommer, och samtidigt lyhörd för vad som är mina egna och vad som kommer från något annat håll.

Det här är ett område som är under stark utveckling för mig just nu. Jag har också utvecklat en förmåga att känna av andra människors inneboende känslor. Det är väldigt intressant, och samtidigt väldigt naturligt för mig. Även om jag inte själv just alls kan påverka när jag känner av det eller inte så hanterar jag den gåvan som ett förtroende från personen i fråga och naturligtvis med allra högsta diskretion och tystnadsplikt. Det gör alla som är seriösa.

***

Fundera några minuter, när kände du senast att din intuition ville visa dig något? Följde du känslan, och vad hände?

Om andlighet


Idag ska vi prata tro. Tro förknippas ofta med religion, men jag skulle hellre använda ordet livsåskådning. Hur man ser på livet.

Andlighet. Men inte den där kyrkliga andligheten. Min vän Anette har gått igenom en jobbig period nyligen. Hon skriver här om vad andligheten har hjälpt henne med. Från att vara nyförälskad, nygift, åkt på bröllopsresa till att dagen efter hemkomsten från bröllopsresan få sanningen kastad i ansiktet, som en ishink – hennes man ville ha skilsmässa, han hade hittat en annan. Jag tycker det är modigt av henne att skriva om detta och jag tycker hon är stark som klarat av att gå igenom detta med förnuftet i behåll. Alla förhållanden kan knaka i fogarna – men väldigt sällan direkt efter bröllopsresan.

Att tro på ett högre syfte kan ofta hjälpa en igenom svåra stunder. Min egen tro/livsåskådning är ganska likadan som Anettes. Jag skrev i min tidigare blogg (som jag för övrigt funderar om jag ska transportera hit eller inte, vissa inlägg var rentav bra, men finns det månne nåt intresse att läsa dem igen? Jag har inte beslutat mig ännu..) om mina besök till medium. Jag har också själv en medial gåva under utveckling. Jag vet alltså att det finns mer än det vi ser. Det har jag själv känt och upplevt och det är inget konstigt med det i min värld.

FB_IMG_1522602509513

Min tro handlar om kraften vi har inuti oss. Jag är en gammal själ. Jag har enligt medium levt väldigt många liv. Min energikropp vibrerar på en hög frekvens, har jag fått veta. Min andlighet innebär att vi har en plan för våra liv. Vi har vissa saker vi ska lära oss, som bara går att lära sig i en fysisk kropp. Det är säkert roligt och fridfullt att vara en fri själ i universum, men det finns saker vi som själar inte kan uppleva. Smaker. Jordelivet. Hela registret av känslor, konflikter och kompromisser. Fysisk beröring. Allt som bara en fysisk kropp kan göra. Vi behöver jordelivet för att utvecklas som själar. Vi behöver vissa utmaningar som vi bara kan uppleva i en fysisk kropp. Utmaningarna vi har valt beror på vad vi behöver lära oss. Vi har valt en viss väg på förhand, vi har valt vilka andra själar vi ska möta i det här livet. Vi har gjort en plan. Som fysiska varelser har vi dock en fri vilja och det går inte alltid som vi tänkt oss. Vi har vägledare och guider i andevärlden som hjälper oss att göra de val som är bäst för oss. Vi kan få tecken, uppmuntran, vägledning.. Men vi väljer själva. Jag kan bara tänka mig hur uppgivna de måste vara ibland. ”Men fattar hon inte! Ser hon inte våra tecken?”.

För mig är andligheten en naturlig del av mitt liv. Har så gott som alltid varit det. De utmaningar man möter på sin livsväg har man på något sätt valt på förhand. Kanske inte exakt i vilken skepnad de skall komma, men själva utmaningen i sig. Lärdomen. Hur man hanterar sorg. Hur man övervinner motgångar. Sådant.

Jag har själv kommit till den insikten att de utmaningar vi ställs inför behöver gås igenom och kännas i varje cell i kroppen. Vi behöver lära oss att hantera känslan och situationen. Därmed inte sagt att det är enkelt eller smärtfritt. Kanske är det inte heller rätt det vi ställs inför. Men vi utvecklas – vi blir mer toleranta, mer förstående, mer lyhörda. Vi lär oss kanske att uppskatta det lilla. Att älska oss själva bara för att vi finns. Om vi inte lär oss av våra motgångar i detta liv kommer vi ställas inför liknande på nytt och på nytt tills vi lär oss det som var meningen. Att vi lär oss saker via svårigheter behöver inte betyda att vi är dumma eller okunniga eller elaka. Det betyder bara att vi får mer livserfarenhet och större visdom. Och det är alltid till nytta och glädje för oss själva, våra medmänniskor och vår jord.

Det här är grunden i min tro. Jag kan inte garantera att det är så här, lika lite som någon kan garantera att Jesus faktiskt fanns. Eller Allah. Eller Buddha.

Jag har dock upplevt för mycket för att avfärda det med humbug. Det här är min sanning och ingen universell vetenskap. I de här frågorna finns inget rätt eller fel, utan allt kan vara såväl rätt som fel, beroende på vems synvinkel man ser ur.

I mitt följande inlägg skall jag berätta mer om hurudana tecken man kan få från sina guider.. allt enligt min egen uppfattning och mina erfarenheter. Följ med då!

Naturlig värkmedicin

För en vecka sedan drog jag ut en rotfylld tand. Jag är lite skeptisk till att ha döda saker i kroppen (en död tand i det här fallet), och tror inte att rotfyllningar direkt förbättrar hälsan. Eftersom min rotfyllda tand varit inflammerad från och till de senaste 6 åren har jag undvikit att läsa vilken ev skada rotfyllningar kan göra. Jag har medvetet undvikit att sätta mig in i frågan.

Det är inte alltid så självklart att tandläkare går med på att dra ut tänder som bara bråkar ibland, men till slut hittade jag en som var på samma linje som jag. Ingreppet skedde förra helgen och tanden var envis. Jag satt närmare två timmar i stolen. Tandläkaren var tapper, och jag likaså. Min rädsla för ingrepp i munnen förbyttes efter ett tag mot irritation, som i ”släpp greppet, tandf-n”. Till slut lossade den och man kan väl konstatera att det var ett stort ingrepp och ett stort trauma för kroppen.

Jag var förberedd på att det kunde värka ett tag efteråt. Jag fick feber några dagar och allmän sjukdomskänsla. När värken satt i ännu femte dagen var jag lite uppgiven och valde att trotsa mina principer och köpte ett paket Burana (ibuprofen).

Jag tog 600 mg (efter diskussion med en farmaceut) och värken släppte. Äntligen!! Dock fick jag samtidigt trötthetskänsla, tryck över bröstet och lungorna. En lite allvarligare biverkning enligt bipacksedeln. Lite som ”se där vad som händer då du försöker förgifta din kropp!”.

Jag har tagit värkmedicin endast några gånger under mitt vuxna liv, men har aldrig tidigare fått ens en liten biverkning. Jag kände mig tvungen att ta reda på vilka naturliga värkmediciner det finns.

Jag hittade ganska snart ett recept som inte på något sätt var nytt för mig när det gäller inflammationer, men värk hade jag ignorerar att det kunde hjälpa mot.

IMG_20180401_184154.jpg

Jag blandade 1 msk malen gurkmeja, några korn nymalen svartpeppar och 1 msk kokosolja. Alla ingredienser ekologiska. Värmde upp i hopp om att effekten skulle öka. Gurkmeja är antiinflammatorisk i sig själv, men tillsammans med svartpeppar och dess verksamma ämne piperin ökar gurkmejans effekt med upp till 2000 ggr (!). Det behöver dock vara så bra kvalitet som möjligt på båda kryddorna, annars kan de verksamma ämnena ha försvunnit delvis eller helt.

Smaken på blandningen är inte speciellt god, jag drack ett glas vatten efteråt. Men döm om min förvåning när värken avtog efter en stund och hölls borta närmare 2 timmar! När jag har tandvärk hjälper inga mentala övningar, så jag vet att detta inte var placebo. Det lönar sig att testa vid värk! Buranans bipacksedel var ingen upplyftande läsning, men i allra yttersta nödfall kan även jag testa. I fortsättningen tar jag dock min nyfunna blandning i första hand!

Har du testat detta eller någon annan naturlig värkmedicin?

”Hur mår du?”

”Ja, det är ok”. ”Jämna plågor”. ”Jag överlever”. Ha! Klyschor.

Många frågar, ännu fler vill fråga – men vågar inte. De som kanske borde ha ett intresse av att veta är tysta. Hur borde man må? Som man förtjänar? Vad förtjänar jag just nu?

Låt mig ta er ungefär ett år tillbaka i tiden. Jag hade just sett livet återvända efter min utbrändhet. Jag började drömma och leva igen! Jag hade skalat bort en del av det som gjorde mig sjuk, jag hade äntligen blivit hoppfull igen! Jag mådde bra och var avslappnad i kropp och själ första gången på hur länge som helst. Jag fick nästan för mig att jag var oövervinnerlig och att det är så här livet skall vara! Lycka – drömmar – framtidsplaner – livslust!

Jag var så pass livskraftig och välmående att jag faktiskt valde att överväga ett deltagande i Spotlight. Med vissa förbehåll. Jag ville inte vara ensam, jag ville ha försäljare och tillverkare med. För i ärlighetens namn kan jag inte så mycket om silver. Min egen erfarenhet är ganska begränsad, så att bara intervjua mig skulle ju vara ett fiasko.

”Vissa tillverkare vill inte delta eftersom de inte får säga något om produktens positiva egenskaper”, sa journalisten. ”..men du som privatperson kan inte straffas för något du säger, du får säga precis vad som helst!!”. Jahaa, tänkte jag. Nåmen kanske jag kan delta i egenskap av språkrör för alla tusentals användare som inte själva vill träda fram då. Jag kanske kan använda andras erfarenhet som min egen. Jag vet ju hur folk använder detta. Jag var naiv, och jag litade på journalistens ord. Visst vet jag att folk menar att myndigheter är opålitliga och bara kör sitt eget race, men vadå. Jag måste ju ge dem en chans att bevisa att det är en överdrift.

Jag visste att folk kunde reagera på detta ämne, liksom på allt annat. Det hade jag förberett mig på. Det jag inte hade förberett mig på var det som hände sedan. Den morgonen jag vaknade, läste nyheterna på nätet och ser rubriken ”Mamman som deltog i Spotlight är polisanmäld”. ”Det kan vara frågan om misshandel”. ”Barnen kan omhändertas”.

 

Mobbning, Kvinna, Ansikte, Stress, Skam

Bild: Pixabay

 

Den livsglädje och energi jag lyckats bygga upp under några månader försvann på en sekund. Är det jag? Är det min väninna? Vad f-n är det här? Varför vet inte vi någonting? Är det ett skämt? Ska vi faktiskt få veta detta via media, ska ingen ta kontakt?

Det var inget skämt. Media var allvarliga. Likaså kommentarsfälten. Mycket allvarliga. Barnmisshandlare! Det är bra att de döms! Idioter! Låt dem lida! De har förbrukat sin rätt att vara föräldrar! Ta barnen ifrån dem! Låt dem dö!!

Media hade hittat sin guldgruva och sina click-baits. Det var ingen tvekan om vem som var de skyldiga. Barnmisshandlarna! De kriminella! Häng ut dem! Min väninna hängdes inte ut med namn och foto, det gjorde däremot jag. Mittuppslaget i den finska tidningen – där HSS Medias chefredaktör och VD diskuterar min dåvarande bloggs existens. ”Detta borde inte ha skrivits”. Igen samma sak. Vad f-n är det som händer? Varför berättar ingen något åt mig?

Kan man faktiskt inte ta sådana här diskussioner privat, måste det ske i media utan min vetskap? Jag blev tillfrågad av den finska journalisten om jag ville kommentera vaccinmotståndet och silverdebatten i Finland just nu. Det ville jag inte. Då skriver man istället om min blogg. Borde jag inte ha fått veta det på förhand? Jag har läst de pressetiska reglerna och under det senaste halvåret har olika media lyckats bryta mot de flesta av dem. Det var i det här skedet jag beslutade mig för att lämna Sevendays. Sevendays i sig var en fin gemenskap. Men anknytningen till HSS Media blev för stark. Jag orkade inte längre. Min skrivlust försvann. Samtidigt som min sista gnutta livsglädje.

Att var och varannan dag läsa i media om hur man misshandlat sina barn, hur inkompetent förälder man är, hur dum i huvudet man är – det gör att den inre monologen börjar gå i samma spår. Idiot! Tro inte att du är värd något! Du har förbrukat din rätt till dina barn!

Liksom – är jag faktiskt ens värd att vara förälder? Den inre monologen från ungdomsåren gör sig påminda – tro f-n inte att du är något. Du är ful och dum! Ingen kommer nånsin att tycka om dig! Borde jag kanske ha stannat vid dem och underlåtit att drömma om och ta emot en familj?

När jag går på stan ser folk på mig. Kanske vilar de blicken på något, kanske vet de vem jag är. ”Barnmisshandlaren!!”. Jag undviker numera folksamlingar. Ser ner. Går undan. Undviker att säga mitt namn om jag ringer någonstans. Känner mig ångestfylld.  ”Barnmisshandlaren!!”.”Idiot!!”. ”Barnen borde omhändertas!!”. Ekot i huvudet är svårt att få bort. Det finns där. Hela tiden. Varenda dag. Vid något enstaka tillfälle har jag en bra dröm. Jag vaknar och inser att jag är tillbaka i verkligheten. Vill somna om och leva i en annan verklighet. Det går inte.

Brottet jag anses begått är att jag en gång 2015 bytte ut antibiotika mot kolloidalt silver. Mitt barn hade tidigare haft regelbundna öroninflammationer, en veckas antibiotikakur var tredje/fjärde vecka. Jag var uppgiven. Ibland hoppade vi över antibiotikan – med läkarens samtycke. Den sista gången mitt barn hade öroninflammation vågade jag testa det jag läst om under flera år. En-två droppar kolloidalt silver i örat kan hjälpa. Ja, värre kan det väl inte bli – tänkte jag. Jag ville ha en lugn natt, likaså mitt barn. Blir det inte bra av detta så tar jag ut antibiotikan även denna gång. Jag droppade två droppar. Mitt barn sov bra, och värken var borta på morgonen. Det här var sista gången mitt barn hade öroninflammation. Utöver denna behandling har jag någon gång tvättat ett sår med kolloidalt silver. Bekanta inom vården har sagt att man gör så på sjukhus – också. Jag har velat hjälpa mina barn att må bra – och detta är straffet.

Straffet ja. Att bli uthängd i media som den sämsta mamman genom tiderna. Inte ens Breivik blev omnämnd med namn till en början. Alla föräldrar kämpar med sitt eget samvete. Är jag tillräckligt bra? Ger jag mina barn tillräckligt med uppmärksamhet? Borde jag köpa en ny snowboard åt mitt barn, eller duger en från loppis? Hur mycket skärmtid ska barnen ha? Är jag elak om jag säger att ni inte får den där stora godispåsen utan att vi istället kan ta lite ost och kex. Och frukt? Gör det mig till en dålig förälder?

Jag har aldrig trott att jag är någon supermamma. Jag har gjort så gott jag kunnat och ständigt levt med ångesten över att jag inte gjort tillräckligt. Att media och ”folkets domstol” nu spätt på min ångest hjälper inte till. Inte alls. Inte på något sätt. Varken för mig, för mina barn eller för världens alla barn. Det ökar bara min ångest, det får mig att inse att jag visst är den där skitmamman som inte kan ta hand om mina barn. Hur kunde jag någonsin tro något annat? Är det här straffet för att 2017 var mitt första glädjefyllda år på ett decennium?

För några dagar sedan fick jag äran att igen en gång vara föremål för en ledare i Vbl. Den här gången kunde man nästan tro att jag och min väninna tas i försvar. Att man insett att vi kanske blivit fel behandlade. Att vi redan fått vårt straff. I min lilla försynta, självkänslobefriade tillvaro kan jag ha en stilla undran om vem det egentligen var som satte igång detta drev? Polisanmälningar är inte offentliga om ingen gör dem offentliga.

När jag får frågan om hur jag mår svarar jag att det är ok. Men det riktiga svaret läste ni ovan. Tack till er som frågar. Tack till er som stöttar. Tack till er som orkar bry er. Men de som verkligen borde bry sig är tysta. De som satte igång drevet har inte en endaste gång tagit kontakt och kollat läget. Det är kanske det sorgligaste av allt.

Mer styrka och mindre choklad på kvinnodagen!

Dagen när vi uppmärksammar kvinnans rättigheter och roll i samhället. I Finland har vi det ganska bra, åtminstone ur ett globalt perspektiv sett.

Vi har rösträtt, vi får gå i skola, vi får köra bil. Det är inte en självklarhet överallt i världen om du är kvinna. I Finland har vi kommit ganska långt gällande jämställdheten, men det finns fortfarande saker att uppmärksamma. Varje dag. Inte bara på kvinnodagen.

Idag vill jag uppmärksamma kvinnans rätt att:

  • vara sig själv
  • uttrycka sina åsikter
  • stå upp för de svaga
  • vara stark, men också sårbar

IMG_20180303_105738_808

 

 

 

 

 

 

 

Det är självklara rättigheter, men ofta starkt kritiserat. Jag vill uppmärksamma det genom att presentera tre kvinnor för er – tre kvinnor som är just detta. Starka, modiga och inspirerande. Tre kvinnor som trots motgångar står stadigt när det stormar. Tre kvinnor som jag beundrar mer än någon annan.

Det finns många fler, men jag har valt ut dessa tre idag.

Anne Manner. Kvinnan som i många år kämpade för sina rättigheter i en mansdominerad bransch. Kvinnan som står upp för de svaga, som sunt ifrågasätter brister i vården och uppmärksammar arbetsplatsmobbning. Jag har haft förmånen att få träffa Anne vid ett flertal tillfällen. Ett tag tränade vi också karate tillsammans. Anne har en sådan ryggrad som jag bara kan drömma om. Hon är en sån man vill ha vid sin sida när det stormar. Klok, insiktsfull och livserfaren. Om du inte läst hennes böcker – gör det.

Nina Jacobsson. En av mina närmaste vänner. En sån som finns där för en när man behöver det. Alltså behöver det på riktigt. Vi lärde känna varandra för snart 25 år sedan. Även vi på karate. Våra liv tog vitt skilda vägar. Hon har upplevt betydligt mera elände än vad som kan anses vara skäligt under en människas livstid. Ändå har hon styrkan, ödmjukheten och livsviljan kvar. Eller kanske just därför. Hon är en av de få som fått ta del av alla mina kriser och missöden. Hennes livserfarenhet och vishet är enorm. En sån klokhet. Några timmar med Nina motsvarar många veckors terapi. Redan tidigt insåg jag att hon är en vis själ. Vi har upplevt mycket tillsammans under våra år. Jag är oerhört glad att våra barn också trivs jättebra tillsammans. Jag önskar att alla skulle få ha en Nina i sitt liv.

Linda Karlström. Kvinnan som gav vaccinkritiken ett ansikte. Kvinnan som började forska i vacciners negativa sida efter att hennes eget barn insjuknade i tuberkulos. Efter en vaccinering mot tuberkulos. Jag är oerhört imponerad av hennes passion för rättvisan, för sanningen. Imponerad av hur hon orkar stå emot all skit och kritik hon får. Att hon fortfarande orkar leva sin egen sanning och stå upp för det hon tror på. Jag har träffat Linda några gånger och insett att hon är väldigt trevlig och ödmjuk. Jordnära. Den totala motsatsen till vad hon ibland utmålas som. Hon är väldigt påläst och kunnig inom det hon specialiserat sig på. Därför är hon också mycket uppskattad och efterfrågad som föreläsare. Jag rekommenderar varmt hennes föreläsningar, oavsett vilken åsikt man har i vaccinfrågan. De ger perspektiv.

De här kvinnorna ger mig hopp när det stormar. Jag vet att de har klarat av mycket mer än jag. De är starka och vågar visa vägen. Vi behöver uppmärksamma fler kvinnor som vågar stå i sin egen sanning. Som vågar stå upp för oss andra. Som inte fogar sig i lådtänket utan vågar gå utanför boxen – och stanna där.

Mera styrka och mindre choklad till alla fina kvinnor på kvinnodagen!

Vilka fina kvinnliga förebilder har du?

#muovitonmaaliskuu

Idag går vi in i mars. Det är vår. Enligt kalendern. -20 grader känns föga vårlikt. Idag börjar också den plastfria månaden. Har du redan sett hashtagen #muovitonmaaliskuu någonstans? En plastfri månad. Eller framför allt en månad när vi uppmärksammar vår användning av (engångs)plast.

Visste du att det globalt säljs en miljon plastflaskor varenda minut? Varenda minut!

..och att största delen, 95% av all plast används bara en gång?

I Finland är vi rätt bra på att sortera avfall och återvinna plastflaskor, men man kan ändå inte blunda för att detta är ett verkligt problem. En väldigt stor del av all plast som produceras i världen hamnar i naturen och haven. Även i Östersjön är mer än hälften av skräpet plast.

plast

Man räknar med att haven inom 30 år består av mer plast än fiskar om vi fortsätter på samma sätt. Vad kan vi göra åt det då? Att man inte har lika bra system i resten av världen som vi har i Finland? Är vi så duktiga i Finland som vi tror?

Vi har kommit en bit på vägen! Och varenda gärning räknas! Har man inte börjat plastbanta ännu, eller överhuvudtaget börjat fundera på de här sakerna, kan det kännas tungt att börja på. Men som vi vet är det ”många bäckar små…” även här.

 

Jag ska idag ge tre enkla tips på hur du kan minska ditt plastavfall! Redan idag!

  • Bojkotta plastkassen! En enda liten plastpåse kan finnas kvar i naturen i 30 år! Byt även du ut din plastkasse mot en tygkasse! Eller papperskasse! Tygkassar går att köpa i de flesta butiker, och den händige kan sy en själv. tygpåseJag har alltid några tygkassar i handväskan ifall jag gör en oplanerad runda i en matbutik. Vill du mot förmodan inte använda något annat än plastkasse – återanvänd den! Använder du samma kasse 10 ggr istället för att köpa ny varenda gång har du minskat ditt plastavfall rejält! Plastpåsen är det femte vanligaste plastskräpet som återfinns i naturen. Många affärer har redan börjat informera vid kassan om plastbantning. Många butiker frågar om du som kund faktiskt behöver en plastkasse. Förra våren besökte jag Tyskland. Ingenstans i butikerna fanns plastkassar! Endast tygkassar. Heja, Tyskland!

 

  • Bojkotta fruktpåsen! Behöver du faktiskt en plastpåse till ett bananknippe? Eller en citron? Många butiker har börjat sälja återanvändbara fruktpåsar! Köp dem! De kostar några euro, men är värt det i det långa loppet! Finns det ingen sådan i din butik kan du ta en papperspåse från brödhyllan. Papper är alltid att föredra framom plast då det går! Den händige kan sy egna fruktpåsar och ta med till butiken.

 

  • Bojkotta färdigt förpackade grönsaker och frukter! Köp grönsaker och frukter som inte är enskilt förpackade i plast då det finns tillgängligt. Köp bröd direkt från ugnen i de butiker som erbjuder detta. Eller baka själv! Undvik framför allt enskilt förpackade ostskivor och andra förpackningar med onödigt mycket plast. Köp större satser av kött och frys in i en återanvändbar frysform! Varenda gång du gör ett storkok av 1 kg maletkött istället för 400 g har du minskat din plastkonsumtion med 50%! Det är mycket!

Det här är enkla knep som är självklara för de flesta, men också väldigt enkla att ta till sig som nybörjare. Det är vi konsumenter som visar vad som är ok! Om vi bojkottar en produkt så går den inte att sälja. Så enkelt är det – faktiskt.

Hur har du minskat användningen av (engångs)plast?